Eftersom Terrence Malicks senaste film To the Wonder inte får biopremiär i Sverige, i alla fall inte i södra Sverige, åkte Berg & Råman över till Köpenhamn för att gå på bio. I denna fantastiska stad kan man till skillnad från i Malmö gå på bio hela dagen. Det är ytterst inbjudande att vika av från Ströget, gå några meter in på Mikkel Bryggers Gade och halka in på Grand Teatret. Biografen har inte bara en biljettlucka utan även en bar där man kan köpa starkare drycker om man vill det.
Utbudet i Köpenhamn är ganska likvärdigt med det svenska, eller kanske snarare det stockholmska, men filmer verkar i allmänhet ha premiär tidigare i Danmark än i Sverige. Paradis: Hopp har redan haft premiär på andra sidan sundet och Before Midnight har premiär redan i augusti. För att få så mycket valuta som möjligt för sina resepengar passade Berg & Råman även på att se Post Tenebras Lux som enligt IMDb har Sverigepremiär i slutet av augusti. Diskussionen om de två filmerna kan ni läsa här.
Berg: Det var lätt att sugas in i To the Wonder. Bilderna och de nästan sövande berättarrösterna skapar en ro i min kropp. Men med några timmars distans till filmen, och en betydligt starkare filmupplevelse nästan direkt efter To the Wonder, känns den mest som en vacker dikt som jag inte riktigt orkar bry mig om innebörden i. Det är en banal kärlekshistoria gömd i ett lyxigt skal. Den stora styrkan är bilderna och det är tråkigt att man inte får chans att se To the Wonder på bio i Sverige. Den där enda tåren som rann ner för Rachel McAdams kind och alla de sensuella beröringarna var fantastiska att titta på.
Råman: Mitt första intryck var att den visuellt starka The Tree of Life gav mig en mycket större bioupplevelse än To the Wonder lyckas med, som jag just nu rankar som en av hans mindre bra filmer, trots att den var bättre än hur jag minns The New World.
Berg: Jag gillade The Tree of Life på bio, men det var först när jag såg om den som jag älskade den. Detta kanske händer med To the Wonder också. Men jag tror inte det. Då ser jag hellre om Badlands och Days of Heaven som jag inte direkt minns.
Råman: Det finns aldrig någon tvekan om vem som är regissör till filmen, den säregna och unika stilen löper fortfarande tydligt igenom Malicks verk. Sin vana trogen får bland annat kameran tillsammans med svepande poetiska yttringar slå följe med en kvinnas fingrar när de dras genom högt gräs där hon vandrar, skuttar eller dansar sig fram i ett fladdrande klädesplagg och även vid magnifika strandscener känner man att ingen annan hade kunnat ligga bakom detta. Många sådana scener känns också snarlika vad gäller skådespelet och en tanke är att skådespelarna fått så fritt spelrum vad gäller improvisation att de gör samma sak om och om igen och ingen har hejdat dem. Till slut har jag känslan av att det andas för mycket ”tom och svindyr reklamfilm” över filmen emellanåt.
Berg: Jag hade ganska svårt för alla scener där Olga Kurylenko skulle vara så där franskt levnadsglad när hon hoppade runt och skrattade. Det var som hämtat ur någon mindre bra film av Truffaut. En sådan scen kan vara acceptabel, men här bombarderades man av dem. Kan syftet med dem vara att kontrastera det fula och lugna i amerikanernas livsstil? Jag tänker på de fantastiska scenerna på den franska stranden i inledningen när Kurylenko och Ben Affleck traskar runt på den våta sanden utan att sjunka ner. Senare i filmen stampar Affleck ner sina fötter i den geggiga och bokstavligt talat giftiga amerikanska marken. Ett annat exempel är när Kurylenko tittar på när den amerikanska kvinnan vattnar sin gräsmatta. När det är dags för Affleck att ta fram vattenslangen springer Kurylenko och hennes dotter framför vattenstrålen och passar på att leka och njuta av vattnet. Jag gillar den typen av scener som speglar varandra.
Råman: Ja, det smutsiga landet (läs; jordmånen) får även en motsats i när Tatiana (dottern) uttrycker sin förvåning över hur en supermarket är kliniskt ren. Vad är hon egentligen van vid från Frankrike? Jordgolv och kackerlackor bland baguetterna? Kurylenkos karaktär blir uttråkad och verkar inte alls kunna finna sig till rätta i ett innehållslöst amerikanskt förortssamhälle och är väldigt avvaktande och ensam, precis som hennes dotter. Ett stort men ganska tomt hus som nästan håller henne fången, när hon behöver mer än så.
Berg: Någon dag innan vi var på bio berättade en granne och hennes pojkvän om deras upplevelser av Frankrike. Jag har inte varit där själv, men med tanke på vad de berättade om de franska toaletterna förstår jag om fransyskorna i To the Wonder tyckte USA var revolutionerande. I jämförelse med ett land där det saknas sittringar och männen skiter i urinoarerna framstod nog USA som väldigt rent och fräscht.
Råman: Apropå Olga Kurylenkos karaktär, så tror jag att hon ursprungligen är från Ukraina för att hamna i Paris och sedan skilja sig där. Det vill säga mer eller mindre precis vad som hänt i Kurylenkos verkliga liv. Flera skådespelare som ursprungligen fanns på rollistan dyker aldrig upp i filmen (Rachel Weisz, Barry Pepper, Michael Sheen) då Malick har koncentrerat sig på att behålla ett fåtal under klippningen, vilket såklart känns svårt att klaga över. Jag är helnöjd med vad de befintliga presterar på duken och Ben Affleck, som jag tyckte var ett mycket överraskande val, fungerade bra som handhållare, älskare och Erin Brockovich-typ i kraft av sitt ämbete i filmen. Han yttrar visserligen inte många ord, åtminstone inte så vi får höra dem, det är istället Olga Kurylenko i en stark prestation som är filmens huvudsakliga berättarröst och ledsagare. Jag gillade henne mest, bättre än både Rachel McAdams och Javier Bardem. Kanske för att hon trots allt upplevs som minst anonym.
Berg: Ska man uppfatta To the Wonder som USA-kritisk? Det är någonting med förgiftandet av jorden som jag inte riktigt fick grepp om. Visst var det så att Affleck flyttade flera gånger under filmens gång? Platserna verkar så levande när han kommer dit, men är folktomma när han flyttar. Ska man se det som att han (amerikanen) förgiftar platserna han kommer till? Jag fick inget grepp om Afflecks karaktär. Att man inte i detalj fick reda på varför ovänskap och sprickor uppstod i relationen köper jag. Däremot hade jag gärna velat veta mer om varför han verkade så sur och besvärad hela tiden.
Råman: Jag förmodar att många var tvungna att flytta på grund av förgiftningar, huruvida detta drabbade Affleck själv noterade jag inte. Men hans karaktär var mycket riktigt svår att begripa sig på, kan det kanske bero på att han gestaltar Malick och denne inte vill röja för mycket av sig sina egna tillkortakommanden? Besöken i kyrkan verkar inte heller ge någon av dem ett svar på hur de ska ta sig vidare tillsammans, inte ens Javier Bardems tvivlande präst har gud till någon hjälp. Kanske är Malick ute efter kyrkan eller dess löften om tröst.
Berg: Jag sa till dig efter filmen att man verkligen ber om att bli kallad pretentiös med de sävliga berättarrösterna. Vid ett tillfälle sa Affleck bara ”Kind” och det är ju väldigt lätt att håna och göra sig rolig över en sådan sak. Troligen såg vi samtidigt hur Kurylenko skrattade förföriskt mot honom. För min del hade han lika gärna kunnat säga ”Spoon”. Jag tar inte riktigt in det. Men precis som i The Tree of Life finns här också flera scener som nästan har ett dokumentärt liv. Det var väl främst i scenerna då Affleck och Javier Bardem pratade med lokalbefolkningen. Jag tyckte det bröt av väldigt fint från all bildpoesin.
Råman: Jag trodde inte att jag hade några problem med höga pretentioner i filmer, men tycker det fanns fler sådana tillfällen där det nästan blir fånigt och man får kämpa med att stöta bort de tankarna. Men min koncentration är hela tiden på topp under filmen och uttråkad blir jag aldrig, snarare nyfiken men otillfredsställd av att det är så tunt under den snygga ytan. Jag vet att vi båda kort nickade till under något galet klippt slagsmål i The Wolverine. Här är det åtminstone inte alls på det viset och jag är glad att jag såg filmen på bio.
Berg: Nej. Jag är vansinnigt trött på alla actionfilmer för tillfället. Bioutbudet liknar mer och mer en serie efterrätter där man bara kan välja mellan chokladpudding, glass och äpplepaj. I bästa fall är degen i pajen gjord med fullkorn.
Råman: Det är även precis lika hejdundrande vackert som hans konstverk till filmer brukar vara. Och To the Wonder hade förmodligen varit ännu vackrare om inte den danska och oerhört inbjudande biosalongens duk sett ut som en schweizerost och varit täckt av små, små perforeringar som faktiskt störde mig en hel del under ljusa scener, särskilt när kameran låg stilla. Vid en konfrontation angående detta med mannen i kassan fick vi hans sympati när han hävdade att det hade något med att göra att ljuset skulle släppas igenom, vilket inte han heller var förtjust i. Det bör tilläggas att han, av naturliga skäl, talade danska och ingen av oss har en hundraprocentig förståelse när det kommer till just språket.
Berg: Jo, vi uppfattade det även som att duken i den andra salongen vi skulle in i inte hade några hål. Detta stämde väl inte riktigt även om det inte var något som alls störde mig lika mycket som under To the Wonder. Men så var Post Tenebras Lux en betydligt bättre film också.
Råman: Hålen i den senare duken var faktiskt mindre och störde inte mig heller. Av det lilla jag har läst om filmen så verkar Terrence Malick ha försökt att filma en kärleksstory utifrån en period av sitt eget liv, där en mycket tystlåten Ben Affleck antagit rollen som regissören själv. Det är även en film om hur kärleken tar slut och vad som kan ske när det första ack så starka ruset lagt sig och vardagen tar vid. Ben Affleck har faktiskt inte helt fel när han i en intervju hävdade att: ”To the Wonder makes The Tree of Life look like Transformers.” Det kan hända att jag kommer att omvärdera filmen senare, Malicks filmer tenderar att förflytta sig väldigt fritt mellan högt flygande fågel och lågsniffande fågel i mitt medvetande och kräver som alltid sin tid för att smältas och bör även ses om.
Berg: Om man har som ambition att förstå hur varje replik har ett samband med bilderna kan det nog vara en svårare film än The Tree of Life. Jag tyckte inte To the Wonder känns tillräckligt spännande för att jag ska sitta och grubbla över den. På samma sätt som jag väljer bort ett pussel med en massa blå himmel och väljer ett med Star Wars-motiv i stället känns The Tree of Life som en betydligt rikare och roligare film att diskutera.
Råman: Samtidigt känner jag att jag snart vill se något nytt, eller åtminstone en vidareutveckling av Malicks abstrakta grepp och bli överraskad. Han behöver ju inte byta stil helt och hållet, bara justera en aning. Det går liksom inte att gå över ett fält på så många olika sätt längre, ibland har man ett vapen i händerna och andra dagar ett barn eller en blomma. Jag försöker att inte streta emot när jag ser hans filmer, det fungerar bättre att bara ödmjukt försöka ta in så mycket som möjligt och njuta, lite som att ligga och flyta på rygg i en sjö och erbjudas möjligheten att titta rakt in i solen utan att ögonen tar skada. To the Wonder är ju faktiskt mindre kärleksfilm, nästan helt utan dialog, än vad den är vagt berättad konst via poesi och fina bilder med solen i huvudrollen.
Berg: Jag tycker faktiskt sämre om den efter vår lilla diskussion och hade hellre velat skriva om Carlos Reygadas Post Tenebras Lux, eller Lys Efter Mörke som den heter i Danmark. Men den kände du att du inte har någonting att säga om. Varför?! Det finns hur mycket som helst att säga om den. Jag beställde omgående tidigare filmer av Reygadas när jag kom hem.
Råman: Post Tenebras Lux, där har du en experimentell prettofilm. Tyvärr greppade jag inte alls filmens krångliga tidshopp på samma sätt som du gjorde och det måste jag beklaga. Den är rätt så krävande och jag hamnade snett från början, den är heller inte särskilt inbjudande för tittaren.
Berg: Inte inbjudande? Det var ju en visuell festmåltid. Tidshoppen tycker jag att man kunde pussla ihop i efterhand. Det är en film som jag verkligen gått och tänkt på de sedan vi såg den medan To the Wonder försvann från mina tankar ganska omgående. Brasklappen som jag vill lägga in är att omständigheterna under vilka vi såg filmen kan ha påverkat min kärlek till filmen. Jag blev mer än lovligt förtjust i Grand Teatret och den otroligt avslappnade stämningen som rådde där till skillnad från på svenska prettobiografer. Dessutom kändes det väldigt kontinentalt att kunna köpa sprit som man kunde dricka inne i biosalongen. Eftersom Post Tenebras Lux är ganska komplex tycker jag det är svårt att säga exakt hur bra den är efter att endast ha sett den en gång. Är det viktigt för dig att förstå en film eller i alla fall veta regissörens uppsåt när du ser en film? Jag vill helst veta så lite som möjligt när jag ser filmen och om jag har för avsikt att skriva en recension, vill jag absolut inte veta vad varken recensenter eller skaparna har att säga om den. Det finns recensioner av komplexa filmer som hade kunnat vara skrivna av samma person. Skribenterna verkar ha läst samma pressmaterial och sedan utgått från detta när de klottrar ner sina texter om filmerna. Det kan givetvis även vara så att alla ser exakt samma sak och är mycket smartare än vad jag är. Detta kan inte uteslutas. Men jag står hellre med byxorna nere och skriver ner en total missuppfattning av filmen i fråga än utgår från någonting som jag läst att någon annan har tyckt/tolkat/tänkt.
Råman: Visuellt inbjudande, ja definitivt. Men det är ju inte så att någon ens är i närheten av att ta min hand för att leda mig genom filmen, så det var i det avseendet jag menade. På ett sätt väldigt befriande, på ett annat sätt omöjligt att hänga med i för mig den här gången. Sedan minns jag att jag fastnade i att sitta och fundera över de plötsliga rugbyscenerna från England. Nej, det är egentligen inte viktigt för mig att förstå under filmen, samtidigt som jag denna gång tyvärr var precis lika väck efteråt och även kände mig ägd av dig när du berättade hur handlingen höll ihop. Och då har jag ändå brallorna vid fotknölarna när jag konstaterar att det var en rejält okonventionell film i drömmarnas värld som jag tänker se igen. Lika häftig som konstig.
Berg: Rugbyn hade jag redan glömt bort. Det var mest filmens avslutande replik som jag kände att jag ville få grepp om. Den dök upp under rugbymatchen. Du ska inte känna dig ägd av mig. Givetvis blir jag smickrad, men jag kan ha fel om allting.
Råman: Jag uppskattade inte det konstnärliga greppet med fotots ljusfenomen lika mycket som det helt fantastiska självmordet och att den visades i 1.37:1. Samtidigt var den helt omöjlig att ta ögonen ifrån, bilderna sitter nog kvar länge.
Berg: Jag har ingen aning om vad du talar för ljusfenomen. Ljuset som jag tänkt mest på var det på swingersklubben. Alla de nakna kropparna förvandlades till en abstrakt och estetiskt tilltalande tavla när de var kvar i bild så länge. Har du sett Eraserhead? Självmordet påminner lite om en scen därifrån kom jag på när vi åkte hem, men jag är inte säker på att jag sa det högt. Att Post Tenebras Lux filmats i ett så, i dubbel bemärkelse, smalt format var otroligt roligt. Bilden på trädet (ek? bok?) var perfekt inramad och såg verkligen ut som en tavla.
Råman: De avlånga ljusfenomenen eller effekterna som uppstod en liten bit in i båda bildkanterna, under hela filmen. De kan du inte ha missat, de förvrängde ju bilden. Vi får lägga in en bild på dem, jag har ingen aning av vad detta kallas, men något fancy ord har det garanterat. Du gillar och kan David Lynch på en helt annan nivå än vad jag gör, men jag gissar att det säkert finns fler detaljer i Post Tenebras Lux än bara självmordet, som kan härledas till hans filmer.
Berg: Nej, just det. Det gillade inte jag heller. Robert Altman använde en liknande effekt i Quintet. När vi träffas känner jag att jag är den negativa av oss, men när det kommer till film verkar jag vara den som blundar för det jag inte gillar. Jag tyckte det fanns så mycket bra att ta fasta på i filmen att jag glömde bort rugby och den suddiga bildkanten.
Råman: Carlos Reygadas har också varit med och producerat Heli, för vilken dess regissör Amat Escalante vann samma regipris i Cannes 2013 som Reygadas gjorde med Post Tenebras Lux året innan. Den hoppas jag att vi ska gå och se i höst/vinter.
Berg: Klart vi ska. Helst i Danmark. Ska vi snacka betyg? To the Wonder låg nog på en dryg trea för mig under filmens gång, men efter att ha sett Post Tenebras Lux sjönk betyget. Reygadas film ligger på en dryg fyra och kan både visa sig vara bättre och sämre när jag ser om den.
Råman: Om jag måste betygsätta så ger jag, i jämförelse med Malicks övriga filmer, To the Wonder 2,5 och Post Tenebras Lux får nog i dagsläget en trea, med stora möjligheter att utvecklas till en högre siffra.
The post Berg & Råman går på bio appeared first on Filmfenix.