Någon jävla ordning får det vara, tänkte jag och började kategorisera SVT-produktionerna jag ville se i deras öppna arkiv. De två tidigare artiklarna, krönikerna eller vad man nu vill kalla det har ju spretat en hel del. Därför har jag den här gången fokuserat på tre TV-serier som blivit en del i samhällsdebatten. Det är serier som handlar om skolan, sjukvården och äldreomsorgen. Två av serierna är runt 30 år gamla och en har bara runt tio år på nacken. Klicka på rubriken för att ta er direkt till serien på SVT:s hemsida.
Lära för livet
Lära för livet är en riktig överraskning. Jag trodde den skulle vara helt föråldrad och blev positivt överraskad av att den kändes så aktuell. Vad har egentligen hänt i skoldebatten de senaste 35 åren? Det är ju exakt samma frågor som tas upp i Lära för livet som man hör i politiska debatter 2013. Vi har inte kommit någonstans. Det som är slående är hur nyanserad Carin Mannheimers serie är. Den tar inga genvägar till enkel och förskönande dramatik utan känns väldigt dokumentär. Lärarkåren och föräldrarna framstår ibland som arketyper när de diskuterar, men Mannheimer vill med detta visa sprickan som finns även mellan de vuxna.
Förutom de yttre attributen är det faktiskt förhållandet till tobak och alkohol som mest visar att serien har en del år på nacken. Jag tror inte det finns lärare som erbjuder 15-åringar snus längre. Under en skoldans blundar de två vaktande lärarna för både fylla och cigaretter. De har själva druckit alkohol också. Avsnittet med skoldansen är för övrigt ett lysande exempel på hur rik på tankar och erfarenhet Lära för livet är.
De har problem med niorna på skolan. En del lärare klarar av klasserna någorlunda och andra inte alls. Vikarien i samhällskunskap föreslår att niorna ska få ha skoldansen som de blivit lovade och får stöd av svenskläraren Katarina. Deras kollegor vill inte veta av dansen. Det kommer ju bara att sluta med bråk, fylla och förstörelse som vanligt. Mannheimer struntar i den enkla vägen och låter inte dansen bli en perfekt kväll. Det blir bråk, stökigt och en elev blir så full att hon får sova hemma hos Katarina.
Nästa dag är flera elever givetvis bakfulla och frånvarande. Katarina känner att de andra lärarna har fått rätt men vill inte förlora ansiktet gentemot sina kollegor och säger till de närvarande eleverna att det inte blir anmärkningar eftersom så många är frånvarande. Räcker det inte med att de som är närvarande känner sig stolta över att de gör rätt för sig? Där hade scenen kunnat sluta, men pojken som inte var på dansen tar ordet och menar att han lika gärna kunnat vara hemma också i så fall. Inte nog med att Katarina var beredd att strunta i reglerna för sin egen fåfängas skull, hon har även lärt sig att det inte tjänade någonting till att ställa upp på skoldansen och att klassens stjärnelev inte drivs av intresse och vilja utan rädslan för att hans misstag ska synas. Ungefär.
Lära för livet ska ha vållat väldigt stor debatt när den sändes 1977. Carin Mannheimer fick även Stora Journalistpriset för serien.
Babels hus
I Jonas Cornells serie Babels hus, efter P.C. Jersilds bok med samma namn, är det sjukvården som står i centrum. Vi får följa Primus Svensson (Carl-Gustaf Lindstedt) under hans sista år i livet. Det börjar med en hjärtinfarkt som leder till att fler krämpor upptäcks.
Det är en ganska seg serie att ta sig igenom. Det visar sig att det är Primus son, spelad av Ingvar Hirdwall, som är mest intressant att följa. Men dramatiken spretar väldigt mycket. Den vill berätta någonting om hierarkin på sjukhusen och reglerna som finns där. Men man får inte följa karaktärerna som med några få undantag endast dyker upp i enstaka scener i ett avsnitt. Resultatet är att det man bär med sig är skådespelarna. Oj, vad kul att Kjell Bergkvist, Stellan Skarsgård, Thorsten Flinck, Ulf Brunnberg, Ernst Günter, Keve Hjelm och Helge Skoog dök upp i några minuter.
Kanske det finns en poäng i att framförallt läkarna är så många. Som tittare känner man troligen samma förvirring som Primus känner. Nya ansikten hela tiden och man lär inte känna människorna. Men jag vill gärna ha mer fängslande intriger än den medelålders läkaren som knullar läkarstudenten. Erik Nyström på Filmfenix har recenserat Babels hus. Läs recensionen här.
Solbacken: Avd. E
Den sista serien jag tittat på den här gången är också den bästa av de tre. Liksom Lära för livet är Solbacken: Avd. E skriven och regisserad av Carin Mannheimer. 16 år efter serien om skolan var det äldreomsorgen hon ville titta närmare på.
Handlingen utspelar sig precis som titeln säger på äldreboendet Solbacken. Dit kommer två studenter för att arbeta lite extra. En av dem slutar ganska snart. Det blev helt enkelt för mycket bajs för hennes smak. Men Jonatan glider in som en Robin Williams i Döda poeters sällskap och börjar ifrågasätta strukturerna på arbetsplatsen och vill att de gamla ska få det lite roligare.
Givetvis är de ekonomiska förutsättningarna och personalresurserna ett problem när Jonatan kommer med sina förslag. Men precis som i Lära för livet petar Manneimer på ömma punkter som man helst inte ska prata högt om. Jag var arbetsplatsombud för Kommunal under några år och i ett fackligt sammanhang sa jag någonting om att det inte spelar någon roll hur många medlemmar förbundet har så länge kvinnorna är gifta med hantverkare som tjänar massor med pengar och mest ser sitt eget yrke som någonting man glidit in på och som ger lite pengar till klädkontot. Sådana förutsättningar gör kampen lite halvhjärtad. Vilka blickar jag fick!
Men nu vet jag att Carin Mannheimer står på min sida. I Solbacken: Avd. E klagas det över vikarier som inte vet hur de ska hantera gamlingarna och hemmafruar som kommer dit för att tjäna lite fickpengar. De som hamnar i kläm är, förutom seniorerna, den fasta personalen. Här finns den ensamstående mamman som inte känner någon stolthet över ett yrke som hon aldrig har valt. Föraktet för det egna yrket är så stort att hon inte har någon förståelse för Jonatan, som efter sitt vikariat vill hoppa av sina akademiska studier och bli vårdare i stället. Jonatan blir på sitt håll hånad av sina studentkamrater som givetvis tycker han är rubbad som vill jobba med gamlingar.
Det är flera gånger under seriens gång som jag tycker att Mannheimer blir övertydlig och agiterande. Jag föredrar när samhällsskildringar är något mer subtila. Varför skulle man se ner på en annan människa för vad hen arbetar med? Men så minns jag den där svensexan jag var på för några år sedan. Svensexor är som de är och man träffar människor man aldrig träffat för. När jag berättade för en av de andra gästerna att jag var barnskötare tittade han förvånat på mig, sade ”-Ja, bara man själv är nöjd så” och vände sig mot någon annan i stället. Det är en mer subtil verklighet än den Mannheimer serverar oss. Men människotypen finns bevisligen utanför min trygghetszon. I Solbacken: Avd. E ska det givetvis påpekas att vården är ett yrke för kvinnor och bögar. Kanske det var vanligare med sådana generaliseringar för tio år sedan när serien sändes. Jag minns inte.
Däremot minns jag ett debattprogram där man med anledning av Mannheimers serie diskuterade hur det egentligen såg ut på Sveriges äldreboende. Solbacken: Avd. E fick viss kritik för att de boende inte alls var så skröpliga som de brukar vara i verkligheten. Den är ju en ganska bra reklamfilm för äldreboende. Jag såg endast de två sista avsnitten när den sändes, men då liksom nu blir jag lite sugen på att börja jobba med äldre när jag ser den. Jag hade gärna umgåtts med Tommy, Harriet, Margit och George hela dagen även om det innebar att jag skulle behöva byta en blöja eller två.
Det är någonting väldigt fint över hur gubbarna och gummorna sitter och gaggar på äldreboendet. Det blir en slutstation i livet där man får nya bekantskaper som man inte haft möjlighet att lära känna tidigare i livet. Professorskan måste umgås med enklare folk och gubben som bott i en stuga i skogen hela livet har fått en ny vän i den kulturintresserade Tommy. Jag började nästan längta efter att bli gammal under seriens gång. Jag ska vara en snäll gamling som börjar använda rollator när han blir tillsagd och inte trillskas när de vill att jag ska ha på mig en blöja. Nu är jag på väg att glida in på ett sidospår som går ut på att jag troligen kommer att hamna i mitt livs första slagsmål när någon bitter 70-talist på äldreboendet vägrar låta mig titta på The Phantom Menace och hävdar att prequeltrilogin är skit. Men jag ska nog gå vidare i stället.
Eller kanske inte? Finns det filmregler på äldreboende? Kommer jag att få titta på Pink Flamingos och Salò till exempel? Gamlingarna i Solbacken: Avd. E saknar livskvalitet. De är inte intresserade av trubaduren som ska spela för dem, men sitter ändå och lyssnar för att ingen ska bli ledsen. På mitt äldreboende vill jag ha besök av ett coverband som spelar 90-talsindie. Jag är på sätt och vis en finsmakare, precis som Tommy i TV-serien, och vill ju inte ännu en gång bli tvingad att lyssna på musiken jag hatade redan när jag var ung. Filip och Fredrik pratade om kredd-dagis i sin podcast. Jag vill ha ett kredd-boende innan jag kastar in handduken. Men hade de accepterat mitt intresse för Star Wars?
Nä, det kommer nog att bli som i Solbacken: Avd. E. Vi kommer att sitta där och planera våra egna begravningar medan vi väntar på anhöriga som aldrig dyker upp. Och när de väl kommer och hälsar på har de inte tid att stanna så länge. Alla borde se Solbacken: Avd. E trots bristerna; till exempel är de anhöriga är många gånger väldigt klichéartade. Men det gör ingenting. Om man inte har sitt huvud alltför långt uppstoppat i sitt hektiska nutidsarsle tror jag att den, liksom hos mig, väcker en del funderingar kring livet, ålderdomen och givetvis döden.
Läs första artikeln om SVT Öppet arkiv (om Seppan, En komikers uppväxt och Handbok för handlösa) här och den andra (om Anderssons älskarinna och Enskilda samtal) här. Joakim Helmbrants recension av Gubben i stugan som också finns på i Öppet arkiv kan du läsa här. Diskutera SVT:s öppna arkiv här.
The post SVT Öppet arkiv 3 appeared first on Filmfenix.